Johan Ehrenbergs blogg

Fråga: Jag vet att du väldigt energisk i energifrågan (det blev ju en lustig mening) men jag undrar om du inte överskattar det en del. Är det inte människors egna kunskaper och möjligheter att skapa kreativt och tänka som är vår egentliga kraftkälla. Allt det andra mer teknik. Även om det är trevlig teknik som solceller? /Klara L

Svar: Det är en jättebra fråga och jag ska försöka svara lite mer utförligt. Energi är den fråga jag tror marxister och socialister har missat mest av alla sen 1900-talets början. (Då de ryska revolutionärerna jublade över elektricitetens fantastiska möjlighet).

Orsaken är att energi varit något som bara levereras, man har inte funderat på skillnaden i samhället beroende på vilken energi och hur den tas fram.

Men det är en jätteskillnad.

Fram till 1800-talet var det trä som var energirikedomen. Trä, dvs äga skog, var adelns stora säkerhet, när kolet kom föraktades det då det hade sån smutsig rök. Och bekämpades av ägarna av trä. Men med ångmaskinen var slaget vunnit för kolet.

Kol tog över i de rika staterna och skapade en enorm utveckling. Men också en stor politisk förändring. Kol skapade en gruvarbetarklass som blev enormt stark och en transportarbetarklass som också fick en enorm betydelse för samhällets förändring.

De koncentrerade gruvorna, järnvägarna och fabrikerna var något helt annat än de gamla träproducenterna. Du fick en kraft i samhället som plötsligt kunde säga nej, den europeiska demokratin är till stor del effekten av gruvarbetares och deras allierades kamp för ett drägligare liv.

Det här höll isig fram till 1970 talet. Det var först då som oljan tog över som den viktigaste energikällan (det tar lång tid för ett nytt energi eller transportsystem att slå igenom. Antalet hästar växte i England ända fram till 1930… för att ta ett enkelt exempel).

Men oljan tas fram av en helt annan typ av arbetare än kol. Det är inte koncentrerat i gruvor, det är pipelines man fraktar i, det är spritt över hela världen och oftast långt från de länder där arbetarrörelsen hade sin styrka. Oljan försvagade arbetarrörelsen i väst (vilket var en av huvudanledningarna till att Churchill ville satsa på olja istället för kol). Oljearbetare har aldrig varit en radikal kraft i samhällena. Det var också oljan som gjorde att Thatcher kunde krossa kolgruvefacken i Storbritannien, det var ändrade maktförhållanden på grund av ny energiproduktion.

Samhället vi lever i förändras alltså i maktstrukturen beroende på vilken energi vi använder och hur den produceras. Människors förutsättningar att vara kreativa och fria och kritiska är naturligtvis inte bara beroende av det, men vilken styrka vi får gentemot de som äger handlar mycket om hur man kan organisera sig mot de som har makten. Och kolet var betydligt effektivare som motmakt än oljan.

Idag går vi in i en ny utveckling. De stora energibolagens kamp mot förnybar energi (som man förhalat i trettio år) handlar även om vem som ska ha makten över energin. Man har haft staternas stöd att motarbeta förnybart, krångliga regler, nätmonopol och energikarteller. Men skillnaden mellan förnybar energi i stora eller små snurror, solceller eller biogas och den storskaliga fossila energin är att det förnybara produceras lokalt. En kommun kan bli självförsörjande med tio stora snurror. När två miljoner tyskar nu äger sin egen el innebär det ett politiskt problem för partierna om de motarbetar det hela. Vi får en maktförskjutning som ökar möjligheten till verklig demokrati.

Ingen vet idag hur mycket samhället förändras när energin blir förnybar. Vi kan naturligtvis få problem åt andra hållet, när ingen stark arbetarkraft behövs för att skapa energin (solceller är ju ändå mindre organiserbar arbetarrörelse än olja) så kan vi även få ett mer navelskådande samhälle, mer ”klara sig själv” än ”jäklar vad vi kan åstadkomma ihop”.

Eller också får vi ett mer befriat samhälle där vi utnyttjar den rena energin till att jobba mindre, tänka mer och samarbeta bättre då vi vet att vi långsiktigt och tryggt alltid kommer få ren energi. Vi behöver inte kriga för energimakt om alla har solceller.

Men det blir en politisk kamp för våra barnbarn.

Om vi bara ordnar vägen dit.

Ibland hittar man såna här bilder nånstans. Ibland kommer man ihåg dem. Tänker ibland på att han var sisådär 80 år före svenska politiker och företagare. Edison.

Den europeiska solcellsindustrin har haft svårt att konkurrera med Kinas. Tyska solcellsproducenter har klagat och nu verkar det som om EU beslutat införa en registrering av kinesiska solceller. Tanken är att därigenom kunna införa särskilda påslag för att stödja inomeuropeisk produktion.

Det här är isåfall samma politik som USA redan genomfört.

Det är en mycket tveksam väg att gå.

Påståendet att Kina ”dumpar” marknaden genom sin jättelika solcellssatsning är som alltid svår att bevisa. Kina har i motsats till andra länder satsat stort på solceller, det är för att klara den inhemska satsningen man startat flera stora fabriker. Kina behöver många gigawatt solel för att klara energikrisen framöver. Att denna jättesatsning sen innebär lägre priser är inget konstigt. Om USA eller Tyskland hade gjort samma sak skulle även priserna här sjunkit.

Massproduktion har den effekten. På alla produkter.

Solceller är på många sätt en tveksam produkt att peka ut som dumpningsfara. Solceller görs inte av en massa anställda, det är maskiner som gör jobbet och många av de kinesiska fabrikernas grundutrustning kommer dessutom från tyskland. Med lågt antal arbetare är det alltså inte lönerna som avgör panelernas pris i första hand. Utan massproduktionen, utnyttjande av transporter, råvaror och fabriker till max.

Det är naturligtvis sant att kinesiska företag har ett bättre stöd från staten (bla genom lån) än europeiska. Men det är ju ett politiskt beslut. Inom EU stöder staterna bankerna som lånar ut dyrt (om de alls lånar ut) till nya företag. I Kina stöder staten banker som lånar ut billigt.

Men kommer inte höga tullar innebära skydd av europeiska jobb?

Det är tveksamt. Kostnaden läggs på den som vill köpa solceller. Om priset stiger med 10 eller 20 procent så kommer färre anläggningar komma upp. Och då blir det mindre montagejobb i Europa.

Om nu politiken beslutar satsa på minskad handel och mer europeisk produktion så finns det bara ett sätt att inte bromsa solcellsutvecklingen. EU staterna måste då höja stödet till slutkonsumenterna. Vilket kostar lika mycket som att skippa tullar. Eller acceptera att det blir mindre installerat och mindre gröna jobb.

Alternativet är naturligtvis att acceptera de nya lägre priserna och istället satsa stort inom EU på forskning och nya typer av produkter. Fotosyntessolceller tex. Eller nya produktionsmetoder som svenska Midsummers försök. Istället för att bromsa en utveckling av billigare solel skulle man då skapa nya möjligheter.

Ingen kan idag säga exakt vad EU:s beslut kommer att innebära. Min tro är att priserna går tillbaka något halvår för slutkonsumenten.

Eftersom solceller ska hålla i fyrtio år är det ju ingen jättefråga.

Men en onödig broms till liten nytta.

Jag har länge debatterat 100% förnybart som mål för Sverige och andra länder. En av de vanligaste frågorna är "vad gör du när det inte blåser då..." (Eller när solen går i moln över landet.

Svaret är att vi i Sverige har gigantiska batterier som heter vattenkraftverk. Vi har inga lagringsproblem. (När det blåser på, bromsas vattenkraften och lagrar mer vatten i dammarna). Man kan också göra det lokalt genom enkla pumpkraftverk. När solen ger för mycket el så pumpar man vatten från en sjö upp i ett kraftverk. När solen går i moln, öppnar man fallet och ren el kommer från vattnets kraft.

Men visst kan det bli fula ingrepp i natur om man gör många sådana här.

Ett alternativ är därför att utnyttja sjöbottnar med stora betongkulor. Överskottsenergi från vindkraft används för att pumpa UT vatten ur betongkulorna. När man sen behöver el så låter man vattmnet strömma in och pumpen förvandlas till en generator som ger el.

80 procent av strömmen som användes vid tömningen får man åter på så vis.

I år ska detta testas i liten skala, med 3 - 6 meter stora kulor i en insjö i södra Tyskland.

Sen vill man köra d tester utanför Norges kust. 30 meter stora kulor lagrade på 700 meters djup. Varje kula beräknas kunna spara 20 MWh.

Nå, teknik för att lagra kan säkert se ut på många andra sätt. Men ATT det går utan att man måste fylla hela världen med små batterier är dock klart. Och det kan vara viktigt nästa gång en bordsgranne säger till dig att "vad gör du när det inte blåser då..."